_sv: Dikt: Amina väntar ett barn…

Allah’s välsignelser och fred vare med honom
av Ann-Catrin Nilsson
 
Denna dikt av Ann-Catrin Nilsson, tillägnad Profeten Muhammad (Allah’s välsignelser och fred vare med honom) kan med rätta kallas för vår första svenska “Mawlid”. Vi ber Allah den Upphöjde att bestå författaren med liv, hälsa  och inspiration, för att kunna fortsåtta detta nobla värv. Och må Han ständigt välsigna vår Mästare Muhammad – sallAllah ‘aleihi wa sallam.
Rabi` al-Awwal 1431 H.


Bismi Allah al-Rahman al-Rahim

Några episoder ur
Profeten Muhammeds ﷺ liv

må Guds frid och välsignelser vara med honom
såsom uppfattade av en svensk muslim


 
Âmina väntar ett barn, men barnets far
har hastigt gått bort.
Âmina sörjer att deras tid tillsammans blev kort.
Abd Allâh lämnar hos henne den ofödde kvar.
Âmina förnam inom sig ett ljus
där hon väntade ensam i sitt hus,
Allâh har många sätt att göra sorgen lätt,
Allâh gav Âmina tålamod, Allâh är god.

Han förbarmade Sig och sände
en sista Profet till oss!
I natten Han tände
flammande bloss:
Muhammed är här!
Muhammed som vi har kär.

Åt honom gavs skydd och frid
hos Âmina under hans spädaste tid,
men snart i öknen lämnades han
till en fattig kvinna och hennes man,
Halîma och Harith var deras namn.

Halîma hade knappt mjölk till sin egen son,
de var svultna och trötta efter en tid av torka,
hur skulle hon orka
amma också den lille de fått som lån?

Knappt hade hon lagt honom i sin famn
förrän mjölken flödade fram
båda barnen drack sig mätta
och lade sig lugna för natten tillrätta;

från deras gamla kamelsto,
som annars knappt gav dem föda,
började också mjölken flöda.

Halîma och Harith fick prisa och lova
och tacka för sin välsignade gåva:
Ett förunderligt barn har vi fått!
Genom honom välsignades de
med mycket gott.

Muhammed växte och blev frisk och stark,
snart kunde han springa på öknens mark.
Där fann honom änglarna, de som tog ur
hans hjärta och tvättade det
och fäste det åter i revbenens bur,
för Halîma själv han berättade det.

Så kom han en tid tillbaka till mor,
men snart också Âmina går
dit Abd Allâh gick.
Muhammed gav hon sin Baraka
och efter hans far fanns några kameler och får.

*

När i forna dagar Hagar kom till Mekkadalen först
en källa hade sprungit upp som släckt Ismaels törst.
Av qurayshiters släkte var den sedan länge glömd
den hade under sanden legat gömd.

Dess rena vatten skulle se’n i sekellånga tider räcka
till varje sökare som törsten ville släcka.
Muhammeds farfar var den man
som källan Zamzam återfann.

Nu var farfar gammal
och den korta livets tid som återstod
Muhammed i sin vård han tog
och farfar förstår, innan han också går,
att stora ting väntar hans sonson i kommande år.

Muhammed var långt ifrån vuxen än,
till Abu Tâlib och Fâtima kom han se´n,
Abu Tâlib var hans faders bror
hos honom stannade han tills han blev stor.

Så kunde man se honom leka på farbroderns gård
och Fâtima gav honom omtänksam vård,
hon blev för honom en tredje mor
och alla kusiner blev syster och bror.

Med många av dem knöt han starka band
som aldrig nöttes av tidens tand,
trofasta stod de fast vid hans sida,
när de för sanningen måste strida.

I unga år vaktade han sin farbrors får,
de lärde känna hans varnande stämma
och följde villigt hans herdestav.
Med honom kunde de lugna och fria ströva
han såg till att de fick allt de kunde behöva.

Så växte han upp till en vänlig man,
ingens ögon såg så långt som hans,
hans spända båge var det som vann
och pilarna precis på målet återfanns.

Al-Amîn, al-Amîn så ropade den
som befann sig i trångmål och nöd
Al-Amîn förblev den mest trofaste vän
alltid beredd att ge hjälp och stöd.

Det hade Khadîdja också förstått,
om honom hade hon bara hört gott.
Hon anförtrodde honom sina varor
och bad honom skydda dem från färdens faror.

Det gjorde han skickligt och väl
och Khadîdja såg många skäl –
det största i hjärtat hon fann –
att fråga: ”Vill du bli min man?”

Muhammed var villig och bröllopet stod,
deras tid tillsammans blev lång och god,
fyra döttrar föddes åt dem
och två små pojkar som hastigt
kallades bort till ett annat hem.

Av sin brorson hade Khadidja fått Zayd,
en pojke som från sin familj blivit rövad,
bortförd med våld och senare såld som slav.
Han längtade hem och var ofta bedrövad,
Kahdidja honom till Muhammed gav.

När folk från Zayds hemtrakter kom till Mekka
bad Zayd dem budet till de sina överräcka
att han nu funnit det bästa av hem
och hade det bra och hälsade dem.

Därmed ville fadern inte sig nöja,
han skyndade till Mekka utan att dröja,
och Muhammed gav Zayd hans fria val:
Följ med din far eller stanna hos mig i Mekkas dal.

Muhammed, du är för mig både mor och far
hos ingen annan vill jag vara i alla mina da’r.
Hos dig har jag sådant sett
som gör valet att stanna lätt.

Fadern såg att valet var gott och reste därifrån,
och Muhammed tog till sig Zayd som sin frie son.

*

Ännu en pojke hos Muhammed fann
skydd och vård och fick växa till man.
Det var Muhammeds kusin Alî,
en hjälte i kampen mot avgudadyrkarnas tyranni.

Abu Tâlib var fattig, torkan hård
och han hade många barn i sin vård,
Muhammed och Khadidja stod honom bi
och tog till sig hans son Alî.
Han blev för familjens barn en bror
och var bland de första som Profeten lydnad svor.

*

Quraysh var av ett stolt och stridbart slag,
i deras klaner rådde hämndens lag,
de hade just inga riktiga lagar,
tvister och strider stal deras dagar.

De var noga med rykte och ära,
och tvistade en gång
om vem som skulle bära
den Svarta Stenen
och vem som i Kabas mur
den skulle få fästa.

Beskyllningar och hotelser
som åskmoln över slätten låg,
gamla oförrätter vägdes åter upp
på hätska tungors våg.

En gammal man sökte lugna dem:
”Tag till domare den som först kommer hit in”,
och den förste som kom var Al-Amîn.

Han gjorde på tvisten slut
då han lade på marken en mantel ut.
Den Svarta Stenen ställdes på den
och kunde så bäras till Kabas mur
av någon från varje klan.
Sist lyfte Muhammed den
upp till dess rätta plan.

*

Quraysh till många olika gudar bad,
och varje år inbjöds till Mekkas stad
alla som där ville tillbe sin egen gud.
Till blinda och stumma stoder
höjdes lovsångers ljud.

Men alltsedan Abrahams dagar
hade det funnits människor som
tillbad en Enda Gud
och Muhammed var en av dem.

Han lämnade ibland sina barn och sin maka
för att en tid i ensamhet dra sig tillbaka
till Hira, en grotta i ”Ljusets berg”.

Däruppe var det tyst och lugnt och gott,
här fick människor och ting sina rätta mått.
Här tillbad han troget Abrahams Gud
och hit sändes till honom Herrens bud.

Må Allâh i hjärtat förståelse giva
för det som inga ord kan beskriva:

Gabriel sändes till jorden ned
mäktigt sig ljuset i grottan spred.

O heliga stund då världarnas Herre
lade Sitt ord i en människas bröst
och lät honom höra Ängelns röst!

O heliga hopp att Gud i Sin nåd och barmhärtighet höljer
den som Profeten trofast och renhjärtat följer.

En måttstock, blev oss given
på oförgängliga tavlor först i himlen skriven

Koranen
Med löften och varningar till alla folk.
Profeten sade och gjorde och blev så dess tolk.

Sentida släkten ännu förkunna
Profetens sunna:
tidlösa råd
till dem som honom vill följa
med hoppet att så sina hjärtan rena skölja,

till dem som i sin goda handling
innesluter bönen
om den bästa lönen:
att Gud bereder dem
ett evigt, paradisiskt hem

*

Khadidjah i sitt hjärta vet
att hennes make är Profet
hemkommen från Hiras grotta
ber han, skakande, om hennes stöd
och hon stödde honom kärleksfullt till sin död.

Tillsammans med Zayd och Alî var hon bland de första
som vittnade och sade:
Ingen gud finns utom Gud
och Muhammed är Hans Sändebud.

Men många bland Quraysh tog emot
den välsignade gåvan med glåpord och hot,
och länge skulle deras hjärtan vara
så hårda att ingen för dem kunde förklara
Vem som är fruktan, tro och ära värd.

Profeten höjde varningsropet
O Sabahah!
och Quraysh till berget Safa skyndar ut
”Vad står på?”

Tror ni mig, O mina fränder, Profeten frågar,
om jag varnar för en fiende som hitåt tågar?
Ett samfällt Ja! från mängden steg,
ja, Al-Amin, vi skulle oss för strid bereda!
– men kanske Abu Lahab och hans likar teg –

Tro mig då när jag vill leda
er bort ifrån en värre fiende
– en eld som ska sig nära
av dem som högmod och förakt
bedrar att blint beljuga
det som Gud er, genom mig, vill lära.

”Må du förgås!” så Abu Lahab ryter
hans ansikte är redan glödgat
Är det för detta du oss hit till berget nödgat?
Vreda hotelser ur skägget flyter
ej våra hjärtan av din lära ska beröras
vi ska se till att du och dina ord förgöras.

Så följde en tid av ofrid och strid,
svärden slipades i Mekkas dal
och varje hjärta gavs ett val:
att tro på Gud och följa Hans Profet
eller förbli i hednisk vilsenhet.

Hjärtan klyves – öppnas ej – av svärd,
fördämningen till hämndens värld
ger för svärden vika,
och strid för hämnd och byte
kan ej med helig strid skattas lika.

I religionen inget tvång
Koranen lär;
Svärdens klingor våra fria val beskär
och kväver hjärtats sång.

Ingen troende, Profeten lärde,
må önska strid och svärd;
de kommer nog ändå till denna värld,
men får vi en gång smaka riset
må vi öva tålamod
och minnas orden:
Under svärdens skuggor vilar Paradiset.

Då detta yttrades av vår Profet
fördes strider man mot man
för att hävda sanning och rättfärdighet.

Fjärran än var våra dagar
då kvinnor barn och gamla
sig under bombers och missilers skuggor tvingas samla
sedan de, om någon krigsherre behagar,
med lögn förklarats lovligt byte vara.
Så kränkes krigets lagar,

men Dagen kommer
då var och en för sina handlingar ska svara.

Profeten lyfte inte svärdet först
och ej i egen sak
att tygla vrede, lärde han, är störst,
så öppnas fridens väg, ljus och rak.

Till dukat bord bjöd vår Profet
med tålamod och vänlighet
men bara de vars hjärtan Gud hade berett
förstod att värdesätta detta rätt.

*

Med Abū Talibs död
stod Profeten utan mänskligt skydd och stöd
i ett ohörsamt, fientligt Mekka
där man sig bemödade
att Profeten och hans lära fläcka;
några troende som saknade beskydd blev dödade.

Allt oftare Profeten måste lida
förföljelse och kränkningar och hån
och de trogna vid hans sida
drabbades i samma mån.

Bilals var ett av många öden
där förtrycket värre föreföll än döden:
Med en sten på bröstet tvingades Bilal
i timmar utstå middagshettans kval,
hans herre krävde
att han sin tro på Gud förkvävde:

Fall ned för Uzzah, tillbe Lath
så bjuder jag dig rätter från mitt gyllne fat
och låter lyfta stenen från ditt bröst!

Men ingen tyngd av stenar,
ingen lockelse och ingen hotfull maning
kunde släcka hjärtats vissa aning
eller tysta Bilals starka röst:
som kraftfullt ropade i öknen ut:

En! En! Vår Gud är En!

Bilals tåligt burna plåga ändades till slut
när Abu Bakr, Profetens trogne vän,
som hade vägarna förbi
köpte Bilal från hans grymme herre fri.

Än klarare och högre efter utstådd pina
Bilals röst snart åter skulle ljuda
över taken i Medina
i gryningen och skymningen
och vid bestämda tider natt och dag
den skulle bjuda
Profeten och hans umma till den helga stund
som utgör religionens fasta grund,

den stund då hoppet finns att Gud ska höra
vår bön och ge oss kraft att göra
det Han befallt;

Rösterna från Bilals likar
ljuder nu i världen överallt,
seklers rad dem ej kunnat förstumma
än kallar de till helgat möte mellan Gud
och Hans trogna umma

*

Umar var en ung och stridbar man,
men innan religionen vägen till hans hjärta fann
var han bland dem som med sin morbror, Abu Djahl,
ställde de som trodde inför detta val:

Överge er tro och lev i fred
eller lid förföljelse av en som vred
noga rensa ska i era led.

En dag Umar spände svärdet på,
han ville till Profeten gå,
Kabas alla gudar ville han försvara,
därför skulle han Profetens liv inte spara.

En man på vägen sökte hindra vredesdådet
och gav därför Umar rådet:
Se först om ditt eget hus!
Din syster ska du fråga
om vad som givit hennes hjärta ljus.
Så underblåstes Umars vredeslåga.

Undrande och dyster
skyndade han till sin syster
som lyssnade tillsammans med sin man
på Koranens ord,

men när Umar in i huset steg
gömde sig den som hade läst och teg.
Vad läste ni? Vad hörde jag?
Är det sant att ni Muhammed följer?

Ingenting de längre döljer
och Umars händer höjs till slag.
När systern i förtvivlans mod
sökte skydda maken
flyter hennes eget blod.

Umar strax från vredesruset vaken
ber att få höra vad de läste nyss,
lyssnade förundrad till de helga orden,
fann sig plötsligt under himlen, stående på jorden.
Vägen i sitt hjärta ser han solbelyst,
försvunna är de onda tankarna han hyst.

Sedan Umar så sin syster gästat,
svärdet vid sin sida ännu fästat,
vände han och till Profeten gick,
rika välsignelser av honom fick,
men Abu Djahl förbannade
och stängde bryskt sin dörr;
aldrig blir vår vänskap så som förr.

*

Ett dråpslag nu Quraysh beslutar rikta
mot Profeten och hans klan
för att få moralen hos de troende att svikta,
och klanen Mut,t,alib som inte ville svika
bröderna i Hashims klan
fick även de för övermakten hos Quraysh ge vika.

Ingen handel fick med dem bedrivas
inga äktenskap fick ingås,
så skulle bannet skrivas
och av fyrtio klaner undertecknat
i Kaba läggas bakom lås.

Mer än andra bidrog Abū Djahl
till deras fattigdom och hungerskval
medan Abū Bakr offrade förmögenheter
på att skaffa fram förnödenheter.

En annan vän sände dem
ibland om natten sin kamel
lastad så att de av livets nödtorft
fick en liten del.

Med tiden insåg fler och fler orättfärdigheten
i att upprätthålla bannet mot Profeten,
efter två år hävdes det till slut
och när avtalet ur Kaba fördes ut
hade maskar ätit upp dess illasinta bud,
kvar fanns bara orden: I Ditt namn O Gud …

*

Förrunnen snart var Khadidjahs jordetid,
Ängeln redan hälsat henne: ”Frid”!
Sorgen gör Profetens dagar tunga
lämnad ensam nu med familjens unga.
Sawdah moderligt tar hand om dem
sedan hon som hustru välkomnats i deras hem.

Ännu en hustru åt Profeten var beredd
av honom först i flera drömmar sedd.
En ängel överlämnade en gåva svept i siden:
Öppna, det är din hustru som ska bli din med tiden.
Om detta är från Gud, Profeten sade, må det ske,
sedan han i drömmen Abū Bakrs dotter kunnat se.

Abū Bakr och hans maka
gladdes åt Profetens anbud,
ett annat frieri visas tillbaka
och Aisha blev så småningom Profetens unga brud.

Själv blev hon aldrig moder till ett mänskobarn
men det Profeten sagt och gjort
fångades i hennes klara minnes garn
och som moder för de troende hon bjuder
oss skatter ur ett rikt förråd
som än av liv och mening sjuder.

Ord som varnar eller ger oss råd
om hur vi hålla bör våra tömmar
under växlingen i livets lopp
så att våra goda drömmar
lyftning ges av ett tåligt hopp.

*

Efter en tid Quraysh förstår
att våld och kränkningar och hot
mot Profeten och hans trogna ingenting förmår.
Trädet måste knäckas vid sin rot:

Muhammed, hör! Vi lovar dig
allt du någonsin kan önska dig:
Vi gör dig till vår kung, vi gör dig rik,
vi lyder dig, ger dig all ära,
om du bara avsvär dig din lära.

De skönaste av kvinnor ska du aldrig sakna
om du, från din förvillelse, blott ville vakna,
. och om en läkare behövs för att fördriva din demon
ska vi betala för den bäste,
om än han måste sökas långt härifrån.

Kanske skulle dessa löften kunnat kväsa
en tro som byggt på stoft och jord,
Profeten svarar bara med att läsa
Koranen och be dem lyssna till Guds ord.

*

Quraysh beslutar nu att döda al-Amîn,
en man från varje klan de kallar in,
av deras knutna händer ska Profeten fås att falla
hans blod ska därigenom komma över alla.
Så skulle ingen klan en annan kunna hämnas,
och Quraysh som Mekkas obestridda herrar åter nämnas.

Vid Profetens hus en natt de sammansvurna möts,
men innan dörren inför natten slöts
där innanför de kvinnors röster hör,
de sammansvurna dröjer därför utanför.

Himlens röst Profeten redan nått
i tid han Ängelns varning fått,
och fast de sammansvurna kunde se
vem som gick ut och vem gick in
gick han förbi dem, obemärkt, läsande Ya Sin.

Så lämnade han hemmet, utan att bli sedd
Alî blev kvar därinne i Profetens mantel klädd.
I gryningen de sammansvurna finner honom så,
deras knutna nävar inget byte fann att slå.

Abu Bakr med sadlade kameler stod beredd
att med Profeten fly från Mekka
spår av fårahjordar skulle övertäcka
spåren av de flyendes kameler,
så skulle skaran av förföljare en tid bli vilseledd.

Från Mekka räknat, söderut, i berget Thawr belägen
en grotta blev ett första uppehåll på vägen.
Men snart i grottan hör Profeten och hans vän
ljud av röster närma sig,
förföljarna är dem på spåren, men
i grottan böner höjs till Gud
och rösterna hörs åter fjärma sig.

Duvors milda kutter bryter tystnaden som följer,
en akacia på natten vuxit upp som döljer
grottans ingång där ett daggpärlssmyckat draperi
fick förnuftet tvärt att vända eller gå förbi:
Härinne kan vi inte finna Muhammed och hans vän.
Har någon varit där, så var det längesen.

Så lät Allah en spindels tråd, tunn och spröd
markera gränsen mellan liv och död.
Det förnuft som sanningar förföljer
liknar inte det som följer
Profeten och hans bud.
Förnuftet lätt förblindas
när det inte leds av Gud.

I oasen Yathrib väntade en trogen skara
beredda att sin tro och sin Profet försvara
vid den av Gud utvalda fronten.

Ivrigt spanar de var dag mot horisonten
där de tror
att de får skåda snart sin ledare och bror.

Se, han kommer ridande på sin kamel
av himmelsk visdom ska oasens folk få del.

Varje fråga i Medina väckt,
om livets alla angelägenheter
ska under år som följer
besvaras av den siste bland profeter.

Ingen kan som han förmedla kunskaper om rätt och fel;
undergång och evig välgång står på spel.

Glädjeropen över slätten höjes
månget grånat huvud sig i vördnad böjes,
denna glädjens dag bebådar nya tider!

Sakta Qas$wā’ mellan husen i Medina skrider
knäböjer till sist vid ett stycke mark
som därigenom utväljs för Profetens ark,
där de som söker räddning undan tidens flod
får vända sig till Gud i bön och hämta mod.

*

/fortsättning följer – bi tawfiqi Allah



www.damas.st
Kultursällskapet Damas
Senast uppdagterad: 2010-02-25

Print Friendly, PDF & Email

Related Posts

None found


Categories: , 🞄 Languages: 🞄 Mediatype: 🞄 🞄 Tags: