Bio: Imam Abul Hasan al-Shadhili | الإمام أبو الحسن الشاذلي
Sayydi Imam Abul-Hasan al-Shadhili al-Hasani al-Idrisi
إمام الأئمة وقطب الأقطاب سيدنا أبو الحسن علي بن عبد الجبّار الشاذلي الحسني الإِدريسيThe Imam of imams, the Pole of poles, our Master
Sidi Abul-Ḥasan ʿAlī b. ʿAbd Al-Jabbār ash-Shādhilī al-Ḥasanī al-Idrīsī
b. 593 – d.656 H. in Humaythira. Egypt
qaddasa Allah sirrahu
Intro
Silsila:
His Shaykh in the Shadhili Path was
Sayyidi Moulay ʿAbdus-Salam Ibn Mashish - مولاي عبد السلام بن مشيش
He passed it on to
Sayyidi Abul-ʿAbbās al-Mursī - سيدي أبو العباس الحمرسي (d.686 in Alexandria)
– may Allah ble pleased with them all
English
1. From Durrat al-Asrar by Ibn al-Sabbagh
2. From Lataif al-Minan of Imam Ibn ‘Ata Allah al-Sakandari
3. From Tabaqat al-Shadhiliyya of Kuhin
Türkçe
Svenska
(f. 593 – d. 656 H.)
Biografiska noter sammanställda av bmk
Kultursällskapet Damas © 2006 – Se ursprunglig artikel
Hans fullständiga namn är: Taqi al-Din Abul Hasan `Ali ibn `AbdAllah ibn `Abd al-Jabbar. Hans släkband går på fädernet tillbaka till Profeten Muhammads (s) dotterson al-Hasan ibn `Ali ibn Abi Talib, och på mödernet till al-Husayn. Han har benämnts efter by Shadhila nära staden Tunis, dit hans läromästare Ibn Mashish sände honom för att förankra tariqan,
Imam Abul Hasan föddes i byn Gumara i Rif-området som ligger i Atlasbergen i Maghrib (dagens Marokko) år 593 H. Hans första lärare var `AbdAllah ibn Harazim (d. 633), som var elev till Abu Madyan. Som ung reste han österut för att söka sin läromästare. I Bagdad mötte han år 618 H en av den tidens störste andlige ledare, al-Sayyid Abu al-Fath al-Wasiti. Denne sade till honom: “Du har kommit hit för att söka al-Qutb – men han finns där du kommer ifrån – i Maghrib.” Så återvände och leddes till Ibn Mashish. Han klättrade upp för det berg där Ibn Mashish vistades, och fann där en brunn, där han tvättade sig ren från kroppslig och andlig smuts, och bad till Allah: “O Allah, jag har tvättat bort min kunskap och mina gårningar, så att jag inte har någon annan kunskap eller gärning än vad som kommer från denne Sheikh”. Därefter hälsade honom Ibn Mashish med orden: “Välkommen (och han nämnde hans namn och härkomst). Du kom till oss fattig på kunskap och gärning, och av oss tog du emot rikedomar från denna världen och nästa.”
Efter att ha vistats en tid i Ibn Mashish’s sällskap sände denne honom till Ifriqiya (Tunisien) ochg sade till honom: “Du kommer att bli denna tids qutb.” Abul Hasan drog sig tillbaka i en grotta i Zaghwan-beget nära byn Shadhila som ligger mellan Tunis och Qairwan. År 640 H. kom han sedan ned till staden Tunis. Han bosatte sig i al-Balad (vid “den kakelprydda moskén”) och började kalla människor till Allah. Han stannade i flera år i Tunis, och det var där han för första gången träffade den man som skulle bli hans efterträdare: Abu al-`Abbas al-Mursi. Imam Abul Hasan sade om honom: “Denne Abul `Abbas – så länge han känt Allah, har det aldrig funnits någon slöja som skilt honom från Allah. Om han så hade bett om en slöja, skulle han inte funnit någon.”
År 646 lämnade Imam Abul Hasan Tunis och bosatte sig i Alexandria i Egypten, där han sedan tillbragte resten av sitt liv. Han stred år 648 H (1250), tillsammans med sina följeslagare och andra `ulema och awlia, i slaget vid al-Masura, till försvar mot den franske kungen Louis’ korståg mot Egypten. I ett stort torn som hörde till stadsmuren inredde han bostäder till sin familj och sina följeslagare, en moské, gästrum, och utrymmen för undervisning. Bland dem som tog tariqa av honom befann sig många av hans samtida stora lärda, som `Izz al-Din ibn `Abd al-Salam, Ibn Daqiq al-Id, Makin al-Din al-Asmar, `Abd Allah al-Laqqani och många andra. Sammanlagt fostrade han 40 murider till rättfärdiga och värdiga bärare av tariqan, främst bland dem Abul `Abbas al-Mursi.
Imam Abul Hasan brukade göra hajj vartannat år. År 656 H (1258), några veckor efter det att Hulugu Jengis Khan hade skövlat Baghdad, stadde han sig på sin årliga hajj-resa. Denna gång bad han att en spade och en likskrud skulle packas i hans bagage. Hajj-rutten gick genom Damanhur, via Kairo, uppför Nilen till `Idfui övre (södra) Egypten, varifrån man korsade Röda Havet till Jeddah. Och Imam Abul Hasan gick bort i Humaythira i `Aydhab-öknen – enligt ett löfte han fått från Allah på en plats som aldrig vederfarits förtryck.
I “Lataif al-Minan” återberättas från Imam Abul Hasans son och vår mästare, Shihab al-Din Ahmad: “Sheykhen sade då han dog: ‘Sannerligen, jag tillfört denna väg, något som ingen annan kommit med,’ ” Hans kropp tvättades i Humaythiras vatten, som därefter blev välsmakande och överflödande och räckt till alla släcka törsten hos alla de ressällskap som gjort halt där sedan dess. Abu `AbdAllah ibn al-Nu`man, som brukade skriva dikter till Imam Abul Hasans ära, antyder detta i några diktrader:
“Efter hans död bevittnade jag hans underverk
Som tydligt framstår mot dem som förnekar hans upplysthet.”
Sheikh ibn `Ata Allah säger i Lata’if al-Minan: “Hans tariqa härstammar från Sheikh `Abd al-Salam ibn al-Mashish, och Sheikh `Abd al-Salam har sin härstamning från `Abd al-Rahman Sheikh al-Madani, osv. led efter led fram till al-Hasan ibn `Ali ibn Abi Talib, må allah finna behag i honom. Jag hörde vår Mästare Abu al-`Abbas säga: ‘Denna vår Väg härstammar inte fårn öster och inte från väster, utan den återförs led efter led till al-Hasan ibn `Ali ibn Abi Talib, må allah finna behag i honom, som var den förste Qutben.’ ”
“Han brukade nämna sin Sheikh, och avstå från att framhålla sina egna meriter, till en dag en person sade till honom: ‘Mästere, vi hör dig säga: “Sheikhen sade”, och det är sällan du tillskirver dig själv något.’ Sheikhen [Abul Hasan] sade då till honom: ‘Om jag med varje andetag ville säga: “Allah sade”, skulle jag sagt “Allah sade”; och om jag med varje andetag ville säga: “Allah’s Sändebud sade”, skulle jag säga “Allah’s Sändebud sade”; och om jag med varje andetag ville säga: “Jag sade”, skulle jag säga “Jag sade”. Men jag säger “Sheikhen sade” och låter bli att nämna mig själv av adab gentemot honom.’ ”
Han efterlämnade inga skrifter – han brukade säga: “Mina följeslagare är min böcker” – men det finns ett stort antal brev från den korrespondens han upprätthöll med sina följeslagare i Tunis. Dessa brev är värdefulla dokument för den som vill förstå hans lära. De genomsyras av den kärlek han hyste för sin följeslagare – ja han såg det som sin uppgift som Sheikh att vara en fader och fostrare (rabib) för dem, han kände dem mycket nära och hyste en intim vänskap med dem var de än befann sig. En del av dessa brev sammanställdes av en av Imamens tunisiska följeslagare, Muhammad ibn al-Sabbagh, i boken “Durrat al-Asrar”.
Muhammad ibn Ibrahim ibn `Ayyad berättar [2/ Al-Mafakhir]:
Ett år då Sheikhen (Abul Hasan) stadde sig till Hajj-resa, var det uppror mot Kairos härskare, så denne var upptagen med att kväsa upprorsrörelsen och försåg inte (de hajj-resande) med några skyddstrupper. Sheikhen lämnade sitt tält och gav sig av, och folk följde honom. Folk samlades kring Qadin `Izz al-Din ibn `Abd al-Salam och frågade honom angående resan. Denne sade: Det är inte tillåtet att resa utan skyddstrupper när det råder fara. Sheikhen uderrättades om detta och sade då: Låt mig träffa (qadin), så ett möte anordnades i moskén samma fredag. (Sheikhen) sade till (qadin): “O faqih, om det finns någon, för vilken världen inte är mer än ett enda språng, anser du då att det är tillåtet för honom att resa trots faran eller ej?” (Qadin) sade: “Den som befinner sig på den nivån omfattas inte av fatwan.” Sheikhen sade då: “Vid Allah – ingen gud finns utom Han – jag tillhör dem, för vilka världen inte är mer än ett enda språng, och om jag ser något som utgör en fara för folk, för jag dem med ett steg till trygghet, Du vet lika väl som jag vilken ställning vi har inför Allah den Upphöjde, den Majestätiske. Du må därför be mig bekräfta sanningen i vad jag sagt.”
(Sheikhen) – må Allah finna behag i honom – reste, och på vägen framträdde många underverk. Ett av dem var t.ex. att tjuvar kom till karavanen under natten. När de befann sig mitt i karavanen reste sig runt omkring dem murar som hindrade dem från att komma ut, precis som om de befann sig i en befäst stad. På morgonen kom de til Sheikhen med ånger och omvände sig till Allah den Upphöjde.
Vid återkomsten till Cairo kom Qadin dem tillmötes och folk berättade om vad de hade sett av Allah’s underverk, Väl inne i staden avlade Qadi `Izz al-Din besök hos Sheikhen, och denne sade till honom: “O faqih, vore det inte av artighet inför min förfader, Allah’s Sändebud, välsignelser och fred vare med honom, skulle jag på `Arafat-dagen ha tagit karavanen till `Arafat-berget i ett enda språng.” Muftin svarade: “Jag tror på Allah.” Sheikehn fortsastte: “O faqih `Izz al-Din, se här bekräftelsen av det jag sagt.” Så sträckte han ut sin välsignade högra hand mot Qibla, och alla som var närvarande såg i denna stund Ka`ba framför sig, och folk ropade högt av häpnad. Qadin sänkte sitt huvud inför (Sheikhen ) och sade: “Min Mästare, från dendda stund är du min Sheikh.” Sheiken svarade honom: “Du är min broder, insha’Allah.” Må Allah den Upphöjde finna behag i dem.
I “Lata’if al-Minan” berättas förljande:
En gång när Sheikh Abul Hasan återvände till Kairo från en hajj-resa, besökte han Sheikh `Izz al-Din `Abd al-Salam, innan han gick till sitt eget hem, och sade till honom: “Allah’s Sändebud, välsignelser och fred vare med honom, hälsar dig.” Sheikh `Izz al-Din kände då sin egen ringhet och att han inte var värd en sådan hälsning. Några dagar senare besökte han Imam Abul Hasan och fann i hans sällskap bl.a. Sheikh al-`Alam Ya-Sin, en av eleverna till Shiekh Muhiy al-Din Ibn al-`Arabi, som sade: Vi är mycket glada över det vi fått höra. Det är inte många nuförtiden som hälsas av Allah’s Sändebud.” Sheikh `Izz al-Din sade: “Må Allah dra en slöja över oss.” Då sade al-`Alam Ya Sin: “Må Allah dra undan slöjan så att sanningen blir tydlig.”
Någon sade till Imam Abul Hasan: “Ingenslans på jordens ytan finner man en mera lysande cirkel för (studiet av) rättslära än Sheikh `Izz al-Din `Abd al-Salam’s, eller en mera lysande cirkel för att studiet av hadithkunskap soänSheikh Zaki al-Din `Abd al-`Azim’s, eller en mera lysande cirkel för att studiet av de (gudomliga) realiterna än din.” [Lata’if al-Minan]
Imam Abul Hasan brukade säga: “En Sheikh är inte den som leder till det som tröttar ut dig, utan den som leder dig till det som ger dig ro.” [Lata’if al-Minan]
Han sade: “Tecknet på att ens hjärta har befriats from kärlek till denna värld är att när han förvärvar jordiska egendomar, så använder han dem fritt, och när han förlorar dem upplever han en känsla av befrielse.” [Lata’if al-Minan]
عربي
2. From Kuhin: Tabaqat al-Shadhiliyya: View book | Download | Chapter [1] (see below)
(see below)[/hide]
(591- 656هـ)
شيخ الطريقة الشاذلية، وأصلُ مددها، وعنصر مشربها، وقطب دائرتها الذي تدور عليه، وهو السيد الأَجَلُّ الكبير سيدنا وسَندُنا ومولانا القطب الرباني العارف الوارث المحقق بالعلم الصَّمداني، صاحبُ الإشارات العلية، والحقائق القدسية، والأنوار المحمدية، والأسرار الربانية، والمنازلات العرشية، الحامل في زمانه لواء العارفين، والمُقيمُ فيه دولة علومِ المحققين، كهفُ الواصلين، وجلاءُ قلوب الغافلين، منشئ معالم الطريقة ومظهر أسرارها، ومبدئ علوم الحقيقة بعد خفاء أنوارها، ومظهرُ عوارف المعارف بعد خفائها واستتارها، الدَّالُّ على الله وعلى سبيلِ جنته، والدَّاعي على علمٍ وبصيرة إلى جنابه وحضرته، أوحدُ أهل زمانه علمًا وحالًا، ومعرفة ومقالًا، الحسيبُ ذو النِّسبتين الطاهرتين الروحية والجسمية، والسلالتين الطيبتين الغيبية والشاهدية، والوارثتين الكريمتين الملكية والملكوتية، المحمدي العلوي الحسني الفاطمي، الصحيح النسبتين، الكريم العنصرين، فحلُ الفحول إمام السالكين، ومعراج الوارثين، الأستاذُ الواصل المرّبي الكامل أبو الحسن سيدي عليٌّ الشاذلي الحسني بن عبد الله بن عبد الجبار بن تميم بن هرمز بن حاتم بن قصي بن يوسف بن يوشع بن ورد بن بطال بن علي بن أحمد بن محمد بن عيسى بن إدريس المُبايع له ببلاد المغرب ابن عبد الله بن الحسن المثنى ابن سيد شباب أهل الجنة وسبط خير البرية أبي محمد الحسن بن أمير المؤمنين سيدنا علي بن أبي طالب كرم الله وجهه ومولاتنا فاطمة الزهراء بنت رسول الله صلى الله عليه وسلم. وهذا هو النسب الصحيح لسيدي أبي الحسن الشاذلي على قول، وسيأتي لصاحب «السلوة» رضى الله عنه أن الصحيح في نسبه وهو ما ذكره أعني صاحب «السلوة» عن الإمام القصَّار عن صاحب «النبذة»، وسيأتي بلفظه إن شاء الله تعالى، وهو ما أعني الشيخ سيدنا ومولانا أبا الحسن الشاذلي رضى الله عنه صاحبَ الطريق، ومُظهرَ لواء التحقيق، الذي قال فيه الإمام البوصيري صاحب «البردة» و«الهمزية» في قصيدة مدحَ بها سيِّدي أبا العباس المُرسي، وشيخَه سيدي أبا الحسن الشاذلي رضي الله عنهما:
أمَّا الإمامُ الشاذليُّ طريقه
| أمَّا الإمامُ الشاذليُّ طريقه | * | في الفضلِ واضحةٌ لعينِ المُهتدي |
| فانقل ولو قدما على آثاره | * | فإذا فعلتَ فذاك أخذٌ باليدِ |
| أَفدي عليًّا بالوجودِ وكلُّنا | * | بوجوده من كلِّ سوء نفتدي |
| قطبُ الزَّمان وغوثُه وإمامُه | * | عينُ الوجود لسانُ سرِّ المُوجِدِ |
| سادَ الرِّجالَ فقصَّرَت عن شأوه | * | هممُ المآرب للعُلى والسُّؤدد |
| فتلقَّ ما يلقي إليك فنطقُه | * | نطقٌ بروحِ القُدس أيّ مؤيد |
| وإذا مررتَ على مكان ضريحه | * | وشممتَ ريح النَّدِّ من تُرب ندي |
| ورأيتَ أرضًا في الفلاة بخضرةٍ | * | مُخضَرةٍ منها بقاعُ الغرقد |
| والوحشُ آمنةٌ لديه كأنَّها | * | حُشرت إلى حرمٍ بأوَّلِ مسجد |
| ووجدتَ تعظيمًا بقلبك لو سَرى | * | في جَلْمَدٍ سجدَ الوَرى للجَلمدِ |
| فقل: السلامُ عليك يا بحرَ النَّدى | * | الطَّامي وبحرَ العلم بل والمرشدِ |
وقال الشيخ إبراهيم بن محمد بن ناصر الدين بن الميلق:
| ولو قِيلَ لي من في الرِّجالِ مُكمَّلٌ | * | لقلتُ إمامي الشَّاذليُّ أبو الحسنْ |
| لقد كانَ بحرًا في الشرائع راسخًا | * | ولا سيَّما علمَ الفرائض والسننْ |
| ومن مَنهلِ التَّوحيدِ قد عبَّ وارتوى | * | فللَّه كم أَرْوى قلوبًا بها مِحَنْ |
| وحاز علومًا ليس تُحصى لكاتبٍ | * | وهل تحصر الكتاب ما حازَ من فَنْ |
| فكنْ شاذليَّ الوقتِ تَحظَ بسرِّه | * | وفي سائر الأوقات مُستغنيًّا بعنْ |
| فإنِّي له عبدٌ وعبدٌ لعبده | * | فيا حبذا عبدٌ لعبدِ أبي الحسنْ |
| إذا لم أَكنْ عبدًا لشيخي وقُدوتي | * | إمامي وذخري الشاذلي أَكنْ لمنْ |
| فيا ربِّ بالسرِّ الذي قد وهبتَه | * | تمنُّ علينا بالمواهب والفطنْ |
وما أحسن قول العارف سيدي علي بن عمر القرشي بن الميلق:
| أنا شاذليٌّ ما حييتُ فإنْ أَمتْ | * | فمشورتي في النَّاس أن يَتَشذَّلوا |
وقال بعضهم:
| تمسَّكْ بحبلِ الشاذليِّ ولا ترد | * | سواه من الأشياخ إنْ كنتَ ذا لبِّ |
| فأصحابُه كالشَّمسِ زاد ضياؤها | * | على النجمِ والبدرِ المُنير من الحبِّ |
وقال آخر:
| تمسَّكْ بحبِّ الشاذليِّ فإنَّه | * | له طُرقُ التَّسليك في السرِّ والجهرِ |
| أبو الحسنِ السَّامي على أهلِ عصرهِ | * | كراماتُه جلَّتْ عن الحدِّ والحصرِ |
وقال آخر:
| تمسَّك بحبِّ الشَّاذليِّ فتلقَ ما | * | تَرومُ وحققْ ذا المناط وحصّلا |
| توسَّل به في كلِّ حالٍ تُريدُه | * | فما خابَ من يأتي به متوسِّلا |

