154 Search results

Al-Layth ibn Saʿd ibn ʿAbd al-Raḥmān al-Fahmī al-Qalqashandī (Arabic: الليث بن سعد بن عبد الرحمن الفهمي القلقشندي) was the chief representative, imam, and eponym of the Laythi school of Islamic Jurisprudence. He was regarded as the main representative of an Egyptian tradition of law. Imam al-Shafi’i used to say that he was more learned in fiqh than Imam Malik, however his students did not write down his teachings.

mazaratmisr.org

When Imam al-Shafi’i came to Egypt and visited Imam al-Layth’s grave, he said, “Your eminence is from Allah O Imam! You attained four characteristics—knowledge, [good] deeds, asceticism, and generosity—no scholar has attained all four of them.”

It is confirmed that Imams al-Layth and Malik were contemporaries and that they both devoted themselves to studying hadiths and jurisprudence; they were almost equal in scholarship. They exchanged letters whose subject matter focused on hadiths, jurisprudence, and edicts. Malik’s letter to al-Layth on jurisprudence is well known and al-Layth replied with a longer letter. Imam Malik’s letter is the epitome of scholarly dialogue between two of the great jurists and scholars of the Islamic community.

The letter shows that these two great jurists considered the opinions of the people during the time of Abu Bakr, Umar, and Uthman, may Allah be pleased with them, tantamount to consensus and must not be contended. Moreover, it demonstrates that it is not possible for those who come after them to change or alter what these Companions agreed upon.

Acknowledgement:
Photos taken by Bruce Allardice 2021-2022 (flickr)

Google map pictures

Dhul-Nun al-Misri is considered among the most prominent saints of early Sufism and holds a position in the Sufi chronicles as high as Junayd Baghdadi and Bayazid Bastami. He studied under various teachers and travelled extensively in Arabia and Syria.

Sahl al-Tustari was one of Dhul-Nun al-Misri’s students.

View articles on damas-original
 

As-Sari as-Saqati (d. 251 H. In Baghdad)
Ma´ruf al-Karkhi (d. 201 H.)
Imam `Ali al-Rida (d. 203 H.)
ImamMusa al-Kazim (d, 182 H.)
Imam Ja`far as-Sadiq (b, 83 – d. 148 H.)
his father Muhammad al-Baqir ibn ‘Ali (b. 59 – 114 H.)
his father Zayn al ‘Abidin ‘Ali ibn Husayn (b. 38 – d. 94H.)
his father Sayyid al-shuhadaa Imam Husayn ibn ‘Ali (b. 4 – d. 61 H.)
Imam al-Anbiya, Sayyiduna wa Mawlana Muhammad ibn `AbdAllah (d 11 H.)

Abu‑‘l‑Hasan Sarī b. al‑Mughallis al‑Saqatī [d. 251/865] var morbror till al‑Djunayd och dennes lärare, och själv var han lärjunge till Macrūf al‑Karkhī. Han var en av sin tids mest enastående vad gäller gudligheten, de sublima tillstånden(1) och enhetsbekännandets olika slags vetande(2).‑{1}

Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn berätta, att han hört cAbd Allāh b. cAlī al‑Tūsī berätta, att han hört Abū cAmr b. cAlwān berätta, att han hade hört Abu‑‘l‑cAbbās b. Masrūq berätta att al‑Sarī al‑Saqatī brukade idka handel på marknadsplatsen. En dag kom Macrūf al‑Karkhī – vars krets al‑Sarī tillhörde – till honom och hade ett föräldralöst barn med sig och sade: »Kläd denne föräldralöse!» Sarī sade: »Jag klädde honom då, och Macruf gladde sig därvid och sade ›Måtte Gud få dig att hata Denna Världen och befria dig från det du befinner dig i!‹. Därpå lämnade jag handelsboden, och inget är mig förhatligare än Denna Världen. Och allt som kommit mig till del har jag Macrūfs välsignelser att tacka för.»‑{2}

Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Aū Bakr al‑Rāzī säga, att han hört Abū cUmar al‑Anmātī säga, att han hade hört al‑Djunayd berätta ›Jag har inte sett någon ägna sig mer åt gudstjänst än Sarī, som uppnådde en ålder av nittioåtta år(3) och aldrig sågs ligga ned – utom då han var dödssjuk!‹.‑{3}

Det berättas om Sarī att han har sagt: »Sufism [tasawwuf] är en beteckning med tre betydelser: (1) en sufier vars inre ljus ej släcker hans gudsfruktans ljus; (2) en sufier som ej talar om en inre mening i ett vetande på sådant sätt att den upphäver den yttre meningen i Skriften [al‑kitāb] eller i Profetens goda exempel [sunna]; (3) en sufier som inte låter miraklerna få honom att riva sönder slöjorna till Guds förbud.» al‑Sarī dog år 257 (år 871 A.D.)(4).‑{4}

Jag hörde mäster Abū cAlī al‑Daqqāq berätta om al‑Djunayd {Gud förbarme sig över honom!} att denne hade sagt: »Sarī frågade mig en dag om kärleken [mahabba], och jag svarade ›En del människor säger att kärlek är samförstånd [muwāfaqa], andra säger att kärlek är altruism [īthār], andra åter definierar kärlek än si och än så‹. Då tog Sarī tag i huden på sin arm och drog i den, men den ville inte tänjas ut, varpå han sade ›Vid den Upphöjdes allmakt! Om jag säger att denna hud på grund av kärlek till Gud har torkat ut på detta armben, så talar jag förvisso sant!‹. Därpå svimmade han av, och hans ansikte rörde sig runt likt en skinande måne, varvid Sarīs hy(5) tycktes anta en rödaktig nyans.»‑{5}

Det berättas om Sarī att han sade: »Sedan trettio år tillbaka ber jag ständigt om förlåtelse för att vid ett tillfälle ha sagt ›Lov vare Gud!‹. Då frågade man, hur det kom sig, och han svarade ›En eldsvåda drabbade Bagdad, och en man kom mig till mötes och sade till mig ›Rädda din handelsbod!‹, och då sade jag ›Lov vare Gud!‹. Och sedan trettio år tillbaka är jag ångerfull över det jag sade, eftersom jag önskade mig själv bättre än det som drabbade andra troende!» cAbd Allāh b. Yūsuf berättade detta för mig och sade, att han hört Abū Bakr al‑Rāzī säga, att han hört Abū Bakr al‑Harbī berätta, att han hade hört al‑Sarī berätta detta.‑{6}

Det berättas om Sarī att han sagt ›Jag tittar på min näsa alltsomoftast dagligen av rädsla för att den har blivit svart, eftersom jag fruktar att Gud gör mitt utseende svart på grund av det jag sysslar med‹.‑{7}

Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Muhammad b. al‑Husayn b. al‑Khashshāb säga, att han hört Djacfar b. Muhammad b. Nusayr säga, att han hört al‑Djunayd säga att han hade hört al‑Sarī säga ›Jag känner till en genväg som leder till Paradiset‹ och då frågat honom ›Vilken?‹. Han svarade ›Du skall inte be någon om något, och du skall inte ta emot något från någon, och du skall inte äga något som du kan ge någon något av!‹.‑{8}

Jag hörde cAbd Allāh b. Yūsuf al‑Isbahānī säga, att han hört Abū Nasr al‑Sarrādj al‑Tūsī säga, att han hört Djacfar b. Muhammad b. Nusayr säga, att han hört al‑Djunayd säga, att han hade hört al‑Sarī säga ›Jag önskar dö i någon annan stad än i Bagdad‹. Man frågade honom då ›Varför detta?‹, och han svarade ›Jag är rädd för att min grav inte kommer att ta emot mig och att mina missgärningar kommer i dagen!‹.‑{9}

Jag hörde cAbd Allāh b. Yūsuf al‑Isbahānī säga, att han hört Abu‑‘l‑Hasan b. cAbd Allāh al‑Fuwatī al‑Tarsūsī säga, att han hört al‑Djunayd säga, att han hade hört al‑Sarī säga ›O Gud! Hur mycket du än straffar mig med något, så straffa mig inte med beslöjningens vanära!‹.‑{10}

Jag hörde cAbd Allāh b. Yūsuf al‑Isbahānī säga, att han hört Abū Bakr al‑Rāzī säga, att han hört al‑Djurayrī säga, att han hade hört al‑Djunayd säga: »En dag gick jag in till al‑Sarī al‑Saqatī, som stod och grät, och jag frågade honom ›Vad är det som får dig att gråta?‹, och han svarade ›I går kom min dotter(6) till mig och sade ‘O du min fader! Den här natten är het, så jag hänger upp det här vattenkruset här. Därpå somnade jag in och drömde att jag såg en slavinna av skönaste skapnad som just stigit ned från himmelen, och jag frågade ‘Vem tillhör du?’, och hon svarade ‘Den som inte dricker det avkylda vattnet som finns i vattenkruset!‹. Då tog jag vattenkruset och slog det mot marken, varvid det gick sönder.» al‑Djunayd sade: »Jag såg lerskärvorna, som han inte tog bort och inte rörde vid, tills jord och skräp hade utplånat spåren av dem.»‑{11}
_________________________
1) al‑ahwāl al‑sanīya.
2) culūm al‑tawhīd.
3) Knysh översätter passagen helt oförklarligt så här: ”I visited him for ninety-eight years without ever seeing him lying down […]”!
4) Enligt al‑Sulamī: år 251 [år 865], Tabāqat al‑sūfīya, ed. Pedersen s. 41.
5) I den arabiska texten står det endast: Sarī.
6) I den arabiska texten står det: flickan [al‑sabīya].

© Damas Cultural Society 2007 | Original site

Read more about the Wafa’i Masters
– May Allah be pleased with them all.
 

Our mater ‘Ali 154 was young [when his father died]. Alongside his brother, he was brought up under the tutelage of Shaykh Muhammad al-Zayla’i. When he turned seventeen, he took up his father’s place and began delivering regular lessons. His fame spread all over and the number of his followers and disciples multiplied. He resided for the most part in Cairo’s Rawda.

He wrote a number of works that include a collection of invocations, litanies, admonitions, and poetry.

He passed away in his house in Rawda on Tuesday, 2 Dhu’l-Hijja AH 807. By way of sons, he had Abu’l-Abbas Ahmad, Abu al-Tayyib, Abu al-Tahir and Abu’l-Qasim. His biography has been penned by more than one scholar.

Qutb al-Sha’rani writes:
Our master `Ali Wafa reached the pinnacle of virtue, perfection, grace and beauty. There was no one more perfect and more beautiful in Cairo than him. He penned well-known poems and fine postclassical stanzas [muwashshahat] in which thread together secrets of the folks of the path. He was gifted the language of separation [farq] particularization [tafsil], and gatheredness [jam’]. Few saints are given this.

He would often conceal himself from people, as would his brother, our master Shihab al-Din Ahmad. They would only leave the house to deliver a lesson.

When our master ‘Ali died, the like of his funeral had never been witnessed before. His disciples walked in front of the coffin, invoking Allah in a way which softened the hearts of coarse people. His birth had taken place in Cairo in AH 759.

Footnotes:

Kendisine ait bir çok hizib, vird, münacaat, nasihatler ve  şiir divanı vardır.

Ravda’daki evinde 807 yılının Zilhicce ayında bir salı günü vefat etmiştir. Abu’l-Abbas Ahmad, Abu’l-Tayyib, Abu’l-Tahir ve Abu’l-Qasım isimli oğulları vardır.

Kutup İmam Şa’rani hazretleri demiştir ki: Ali Vefa efendimiz fazilet ve kemalin, zerafet ve cemalin had safhasındaydı. Mısır’da ondan daha büyük biri, yüz ve dış görünüş bakımından daha güzel biri görülmedi. Meşhur bir nazmı ve içinde ehli tarikin sırları yazılmış dakik muvassah tarzı şiiri vardır. Kendisine fark, tefsil ve cem lisanı verilmiş, ki bu pek az evliyaya verilmiştir.

Ali Vefa efendimiz vefat ettiği zaman onun cenazesi gibi bir cenaze daha sonra görülmedi. Cemaati ve ashabı cenazenin önünden Allah’ı zikrederek yürüyorlar, bununla katı kalpler yumuşuyordu. Doğumu Kahire’de 759 yılında olan Ali Vefa hazretleri (807 senesinde vefat etmiştir.)

He met Sayyid Sh. Yaqout al-‘Arshi.
Read more about the Wafa’i Masters
– May Allah be pleased with them all.
 

Muhammed Vefa Efendimiz (702-765)
Referans: Tabakat el-Şaziliyye el-Kubra, Muhammed bin Kasım el-Kuhin

Vefai büyüklerinin soyu Muhammed Vefa efendimize dayanır. Kutup İmam Şa’rani hazretleri ‘Tabakat’ında demiştir ki:

Muhammed Vefa Efendimiz ariflerin büyüklerindendi. Oğlu Ali Efendimize ise onun evliyaların mühürü ve ali rütbelerin sahibi olduğunu söylemiştir.

Şeyh hazretleri ümmiydi, ehli tasavvufun ilminde farklı bir dili ve bir çok eseri vardı. Bu eserleri çocukluk yıllarında 7 ya da 10 yaşındayken kaleme aldı. Bununla birlikte yetişkin yaşlarında da yazdı. Manzumelerinde ve nesirlerinde kullandığı kinayeler günümüzde dahi gizemli görünmektedir. Bildiğimiz kadarıyla manalarını kimse çözememiştir.

Vefa olarak anılmıştır, çünkü Nil nehri bir yıl durmuş ve o yıl yükselmemişti. (Nilin yükselmesi -Vefa-u Nil- her Ağustos ayında Nilin suyunun yükselmesidir ve bundan bir çok verim elde edilir). Mısır halkı çözüm olarak göç etmeye karar vermişti. Şeyh ise nehre doğru geldi ve dedi ki: ‘Allah tealanın izniyle yüksel.’ Nehir o gün 17 zira’ ölçüsünde yükseldi. Bu yüzden ona Vefa dediler.

Eserlerinden bazıları: Kitabul Aruş, Kitabul Şe’air ve büyük şiir koleksiyonu olarak sayılabilir.

Şeyh Efendi hicri 702 yılında İskenderiye’de doğdu ve orada büyüdü. Ebul Hasan eş-Şazili hazretlerinin tarikatını İmam, büyük müsellik Davud ibn Mahil eliyle almıştır. Şeyh sonraları İhmim’e (Nil sahili üzerinde eski bir belde) doğru yönelmiş, orada evlenmiştir.  Büyük bir zaviye inşa etmiştir. İnsanlar onu akın akın ziyaret etmiştir. Sonra Mısır’da Ravda’ya gitmiş, orada Allah’a ibadet ile niyaz etmek ve Allah Teala’nın zikriyle meşgul olmak için kalmıştır.  Namı uzaklarda yayılmış, ismi şark ve garp topraklarına aşmıştır.

Bir salı günü 11 Rebiulevvel 765 hicri yılında vefat etti. Karafe’ye Ebul Su’ud ibn Ebil Aşa’ir hazretleri ile Tacuddin İbn Ataullah hazretlerinin kabirleri arasında defnedilmiştir. Defin yeri Şeyhin şu işareti üzerine yapılmış:

‘Beni Sa’d ve ‘Ata arasına defnedin.’